Idag digitaliserar arkiv, bibliotek och museer sina samlingar– men vad gjorde de tidigare? Att kulturarvet har en mediehistoria uppmärksammas inte så ofta. Kulturarvets mediehistoria: dokumentation och representation 1750–1950 handlar om hur en rad svenska och internationella museer, bibliotek och enstaka arkiv använde medier under en mycket lång tidsperiod – från cirka 1750 till 1950 – för att både dokumentera och representera kulturarv. Boken redogör för mediehistoriska diskussioner inom biblioteks- och museiväsendet, hur medier testades och modifierades för att så småningom praktiskt börja användas. Motståndet var ibland betydande, ointresset likaså. Men medier var i högsta grad involverade i själva processen av att sär- och urskilja vad som skulle betraktas som kulturarv – genom själva medieringsakten. Som boken återkommande visar har kulturarvet sedan länge varit medialt bestämt; dåtidens mediala villkor präglade vad som samlades in. Den föränderliga medietransfer som dagens digitaliseringen ger upphov till är därför inte någon nyhet – snarare har den en mycket lång mediehistoria.

Boken är skriven av Pelle Snickars, professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora vid Umeå universitet. Boken är CC-licensierad och kan fritt laddas ned här: