Vid 1800-talets mitt arrangerades i Europa de första ickestatliga kongresserna med inbjudna från olika länder. Sammankomsterna har ofta beskrivits som ett verkligt framsteg i kommunikationernas utveckling: de snabbade upp informationsförmedlingen mellan länder och bidrog till etableringen av transnationella nätverk. De tidiga internationella mötena gjorde dock mer än så. I den här boken visas att de skapades som en ny slags självständiga aktörer, som både företrädde och talade till reformistiska eliter i olika länder. De bidrog därmed även till den senare utbredda föreställningen om det internationella som en egen sfär, bortom det mellanstatliga. Dessa ”gränslösa anspråk” diskuteras i boken med utgångspunkt i mötesserier inriktade på slaveriets avskaffande, fred och sociala reformer. Bland annat visas att mötenas sätt att fungera var beroende av en reformkultur där offentligt talande spelade en avgörande roll, och där man förväntade sig att sammankomster som dessa skulle komma att återges i en rad tryckta medier, även utanför Europas gränser.