Liksom andra makter har den svenska pressen lagt kraft och pengar på att göra propaganda för sig själv. I den här boken fokuseras de formerande åren från sekelskiftet 1900 till andra världskriget, då institutionen på allvar erövrade sin status och ställning. I centrum står några större publika jippon, framför allt en journalistkongress 1897, ett pressbesök 1923 och en pressutställning 1945. Men här skildras först förutsättningarna journalistiken står inför i dag.

För att påverka olika publikers uppfattningar om pressen, och i regi av inte minst Publicistklubben, har en stor mängd medieformer tagits i bruk, från frimärken till bronsstatyer. Men det rör sig inte huvudsakligen om propaganda i betydelsen enkelriktad spridning till passiva mottagare. Andra makter och aktörer – politiken, den ekonomiska sfären, konsten, akademin och allmänheten – har bidragit mycket aktivt i ett slags legitimerande rundgång. Bokens titel syftar bokstavligen på en skadegörelseincident rörande statyn över Lars Hierta – i överförd mening kan den förstås som en kritik av den typ av pressforskning som okritiskt tjänat dessa legitimitetssträvanden.