Kring 1900 är den svenska arbetarrörelsen fientligt inställd mot modernitetens massmedier – trots att merparten av rörelsens företrädare är mediearbetare. Alla av förgrundsgestalterna är ju tidningsredaktörer − August Palm och Axel Danielsson, Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Mer än sextio år senare har Olof Palme på ett normativt sätt förändrat hur svenska politiker bör förhålla sig till media − och ytterligare ett kvartsekel senare dansar Göran Persson i ”Bolibompa”. I den här boken frågar sig historiker, filmvetare och mediehistoriker vad det är som händer under den här perioden. Ambitionen är att förklara hur den svenska arbetarrörelsen − landets mest inflytelserika politiska aktör under 1900-talet − reformerade sitt förhållningssätt till audiovisuella massmedier. Bokens åtta kronologiskt upplagda artiklar diskuterar de senaste hundra årens politiska mediebruk i Sverige − från storstrejken 1909 till valbloggar 2006 − med fokus på arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Dels anlägger boken mediala perspektiv på arbetarrörelsens historia, dels uppmärksammar den arbetarrörelsens eget mediebruk.